Skulle kolla storleken på bebisen och flödena i kärlen till livmodern, samma sak som jag gjorde precis innan jul. Och precis som då så var allt hur bra som helst. Bebisen vägde 25 gram under förväntad vikt, flödena var toppen och mängden fostervatten var bra. Av de här fem ultraljuden var det här det allra bästa. Jag har haft otur med oengagerad personal, men idag fick jag träffa en läkare och han var kanon. Hur lugn som helst och han förklarade precis allt han tittade på. Jag förklarade att jag velat veta bebisens kön alla de tidigare gångerna men att det inte lyckats. "Men vi har ju en hel halvtimme på oss," sa han, "Det här ser jag som en utmaning!"
Sen frågade han mitt i alltihopa om jag hade bråttom nånstans och ville skynda på. Eh, nej...bättre underhållning än att spana in sitt ofödda barn på skärmen finns ju inte!
Men det här med könet alltså... Han fick in en bra vinkel precis underifrån och tittade länge och väl. Det var rätt grynigt och jag såg ju lika väl som läkaren, vad som tycktes saknas där mellan benen. "Du får inte gå hem och måla rummet rosa, men jag tror att det är en tjej."
Men han ville verkligen inte svära på saken, "Jag kunde inte se någon pung, därför gissar jag på tjej."
Men nu, när jag kanske vet vad jag väntar, känns det faktiskt värre än att inte veta. Ett kanske är ganska jobbigt att hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar