NUMMER FYRA

Det är sannerligen en graviditet nummer fyra det här. Inte så att den BETYDER mindre på något vis, jag längtar enormt efter det här barnet och tycker fortfarande att det är spännande att vara gravid, men jag märker att jag inte tar fasta på saker o ting på samma vis. Till exempel har jag hittills varit på tre ultraljud med detta barn, men inte fått med mig en enda bild hem. Jag har helt enkelt glömt bort det varje gång jag varit där. Jag har heller inte bilddokumenterat mig själv, hur magen växer och sånt där. Det beror väl iofs mest på att jag mest sett fluffig ut fram till nu.

Men nu är det mer av en babybump som sticker ut. Skönt. Det är jobbigt att mest se smällfet ut.

Bilden är tagen igår innan vi for till Älta på Elinas 3-årskalas.

Ett glatt 35-årigt preggo. Tänk att jag skaffat barn över en femtonårsperiod. Det har varit så viktigt för mig att vara en ung mamma, men det tåget hade ju gått redan innan Julie. Nu är det som det är. Jag har ju trots allt alltid vetat att jag ville ha fyra barn. Och det stod klart för Fredrik också ganska tidigt. Han gillade läget, så att säga.

Vi väntade ganska länge med att tala om för Julie att hon skulle bli storasyster. Efter rutinultraljudet i v 19 köpte jag ett pyttelitet set med kläder och slog in i ett paket. 

Meningen var att jag skulle köpa blått eller rosa, beroende på vad ultraljudet visat, men jag fick ju inget veta så det blev unisexkläder.

Julie fick öppna paketet och gissa vem kläderna var till. Till henne själv trodde hon så klart men när de inte passade gjorde hon det näst bästa av dem.

Dockkläder förstås! Tack för dom, mamma! Dockan fick behålla kläderna men vi lyckades även få henne att förstå att jag har en bebis i magen. Hon är förväntansfull, pratar och gullar mycket med magen och berättar glatt om bebisen på förskolan.

Docklek är bland det bästa hon vet, hon är väldigt omhändertagande. Men jag lurar inte mig själv, Jullan är vansinnigt mammig och jag förutspår en del krisande när lillasyskonet väl är ute och hon inser vad det kommer innebära för hennes mammamonopol. Livet är hårt men jag hoppas att det kommer gå bra.