Igår somnade jag först efter klockan två. Kändes inte toppensmart. Särskilt inte när Julie vaknade strax efter fyra och kämpade med sin hosta. Hon ville komma till vår säng men jag försökte vara stark och konsekvent och säga nej. Inte helt lätt när man är så trött så man vill avlida en smula.
Hon låg halvvaken och gnydde i sin säng och vid sex när Fredrik gick till jobbet gav jag upp, hon fick komma och sova bredvid mig. Vi låg kvar där, även om det var si och så med själva sömnen, till halv nio.
Men det här med förlossning alltså. Det är ju ganska många veckor kvar men det är svårt att inte fundera på hur det kommer att bli. Jag har ju blivit igångsatt alla mina tre gånger och har förlikat mig med tanken på att det kommer bli så igen. Även om jag så klart håller ett litet hopp levande om att faktiskt få starta själv den här gången. Den här allra sista finalförlossningen.
Något jag har lärt mig också, av mina tre tidigare upplevelser är att inte hålla ut så in i helvete och vänta med att be om EDA:n tills jag nästan dör. För det har jag gjort. Vilket har resulterat i att jag fått den alldeles för sent och inte hunnit få glädje av den.
Eller ja, med Gustav 2001, gjorde de tolv försök att sätta den (det fanns ju gott om tid under min 72-timmarsförlossning). Men det gick inte. Det enda jag fick var en blå rygg som jag inte kunde luta mot någonting i flera dagar efter han väl var ute.
Med Elvira gav jag till sist upp och bad om den. Den blev satt och jag hann precis upp i sängen igen, personalen gick mot dörren och Elvira for ut och ingen hann ens fram för att fånga henne.
Och så Julie då, min färskaste upplevelse för bara tre år sen. Ännu ett dropp-inducerat värkarbete, och jag vet ju inte för jag har inget annat att jämföra med, men de framkallade värkarna ska ju vara värre att hantera, kroppen hänger inte riktigt med. Men jag kämpade och kämpade, drog i mig lustgas och satt på (den där jävla) bollen. Jag ville helst undvika EDA:n...mest på grund av att Fredrik tyckte det var så läskigt. Exakt samma inställning som min exman haft till den. Det är farligt, man kan bli förlamad, det är fullkomligt befängt att sticka nålar i ryggen osv.
Och visst finns det visst belägg för deras åsikter, det är inte helt riskfritt med ryggbedövningen. Men vad de inte förstår, eller män i största allmänhet kanske, är att det spelar ingen roll i det där läget. När man befinner sig i värkarbetets värsta skede skulle barnmorskan kunna komma in och säga, "Du, det finns en form av smärtlindring...den innebär att vi tar den här yxan och hugger av båda dina armar. Så kommer du känna lite lättnad. Ska vi göra så?"
Och jag skulle svara ja, JA! Gör vad som helst!
Så en liten nål i ryggen är ju ingenting :) bara man slipper lite, litegrann av den vidriga smärtan.
Så med Julie då i alla fall, bad jag om den till sist. Narkosläkaren kom, hann sätta lokalbedövningen och skulle just sätta dit själva kanylen när jag skrek att nu kommer hon! Och det gjorde hon :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar