SÅ JOBBAR VI

Söndag och vanliga bestyr som hör den dagen till. Tvättstuga och storhandling inför en vecka med huset fullt av barn. Nu är skåpen fulla och en matsedel för veckan lagd. Så att Fredrik vet vad han ska laga när han kommer hem från jobbet. Jag brukar faktiskt fråga ibland om jag ska laga mat, eller kanske åtminstone förbereda lite, men han säger oftast nej. Kanske är han bara jättesnäll, kanske suger mina cooking skills så enormt, kanske är det en kombination av de båda...

Något annat glädjande som har hänt under helgen är att Freja äntligen tycks börja acceptera Fredrik som sin far och i sitt liv över huvud taget. Hon har ju i stort sett blivit svinförbannad och/eller hjärtskärande ledsen varje gång jag lämnat henne med Fredde och det är ju inte kul, inte för någon av oss. 

Men vi har inte hetsat, vi har tagit det ganska chill eftersom vi vet att det händer när det händer, plötsligt kommer han att att vara godkänd. Vi har ju en del erfarenhet mellan oss. 

Igår började hon så att visa lite varmare känslor mot sin pappa. Jag var och handlade en sväng på dagen utan henne och kunde komma hem utan att hon (de) var helt förstörd av sorg, och jag kunde vara i samma rum och hon var kvar i Freddes famn utan att bli galen och vilja komma till mig. Det kan låta som en löjlig grej, men det känns stort för oss. I snart tio månader har hon varit klistrad i min famn.

Innan middagen igår gick jag ut tillsammans med Elvira och Julie. Vi lekte lite vid bäcken och kollade in den nya vägen upp till spåret (det är isgatan ovan). Vi var ute ett bra tag och när vi kom hem sov Freja i sin säng, efter att ha somnat i Freddes famn, utan gap och skrik. Stora stora framsteg!

Nu på kvällen kröp hon efter honom vart han än gick och ville busa. Han skulle kasta henne upp i luften och hon kiknar av skratt och ville aldrig sluta. Det här känns så skönt och mitt hjärta är nu lite lättare då jag har några tillfällen framöver när jag måste lämna Freja hemma. 

Och somliga tycker kanske nu att det här är störtlöjligt, det är väl bara att nöta in. Lämna ungen och låta henne skrika, de vänjer sig så småningom. Men jag är inget fan av den metoden. Tror inte att mycket bra alls kommer av vänjas vid nånting under skrik, panik och tårar. Vid alla tillfällen där det är möjligt tror jag istället fast och fullt på att vänta in barnets egna signaler på att hen faktiskt är redo. För det blir de till slut, vad det än gäller. Även om man kan misströsta ibland. Och misströstar, det gör jag lite just nu när det gäller nattamningen, det är min nästa prövning. Men jag tänker ge henne lite mer tid.