VARA DÄR

Någon kväll tidigare under veckan låg jag i sängen mitt i natten och var på så dåligt humör. Fredrik och jag hade haft nåt onödigt skittjafs som i kombination med att Freja bara vägrade somna gjorde mig riktigt grinig. Så som sömnbrist och tjafs kan göra med vilken människa som helst. I väntan på att Freja skulle ge upp och till sist somna ordentligt scrollade jag (bland annat) instagram. Och genom en länk på ett konto jag följer hittade jag ett annat...som fick mig att gå sönder litegrann och mina futtiga bekymmer att omedelbart blåsa bort. 

Alltså cancer. Denna förbannade skitsjukdom. 

Jag hittade en mamma som levde sin allra sista tid, och som förberedde sina små barn på att hon snart skulle lämna dom. 

Det är ju så vidrigt så det går knappt att ta in. Att dö ifrån sina barn när de är små - när man egentligen har precis allt att leva för. Det finns absolut ingenting i mitt liv som är det minsta att gnälla över när det sätts i relation till detta. Ingenting. Jag har bara saker att vara tacksam över. Och det har jag varit lite extra, varje dag, sen jag läste texten ovan.

Ikväll, när vi sitter allihop framför tv'n och tittar på Melodifestivalen, så scrollar jag instagram igen. Ser ett nytt inlägg på kontot ovan, denna gång skrivet av kvinnans man. För idag har hon tagit sitt sista andetag. Endast sex dagar efter att texten här postades. Så orättvist, så vidrigt, så oerhört ledsamt. Och jag grinar och tappar engagemanget i vem som går vidare i mellon, trots att jag inte känner denna kvinna alls. Men jag kan känna skräcken i den svindlade känslan av att lämna mina barn, och den är helt fruktansvärd. 

Julie sitter bredvid mig och hon frågar; 

"Mamma, är Melodifestivalen på riktigt? Finns den i våran verklighet?"

(Vi pratar ibland om vilka program som är verkliga och vilka som bara är på låtsas).

Jag säger att ja, Melodifestivalen finns i verkligheten. Hon blir glad över mitt svar och berättar att när hon blir vuxen ska hon sjunga i mellon. Hennes låt ska heta Dance, hon ska ha den största klänningen och jag ska sitta längst fram och titta på henne. 

Känslan är i det här läget nästan hisnande, när hon drömmer och planerar så långt fram. Till när hon är vuxen, och jag ska vara där. Och helt ödmjukt, så önskar jag mig inget hellre.