OM SÖMN

Bland det finaste och viktigaste en äkta man kan göra, det är ju att gå och undersöka konstiga och otäcka ljud som hans fru tycker sig höra från orimliga platser i huset. Just det gjorde Fredrik nyss och jag tycker att det är så rart! När han var i duschen och jag satt och nattade Freja i soffan hörde jag nämligen höga knäppningar i golvet på övervåningen och i trappan. Som om någon gick där. Och det talar jag ju naturligtvis om för honom när han var klar i duschen. Jag vet ju att han tycker att jag är bäng, det är ingen på övervåningen den här veckan. Men ändå frågar han snällt; vill du att jag ska gå och titta? I love it!

Det var tomt där uppe så nu kan jag sova lugnt! Eller ja, sova förresten, det hade jag kanske kunnat göra...om jag haft en annan modell av bebis. Jag vet inte vad som stör henne, men nåt är det. 

Natten till igår, det som kom att bli migrändagen, den var ingen lek. Jag kämpade med att få henne att somna ordentligt så att jag skulle kunna rulla bort från henne och få en stunds egen sömn. Det här höll jag på med, länge visade det sig. När jag hör Fredriks väckarklocka och han går upp för att gå till jobbet och inser att hela natten faktiskt har gått utan att jag lyckats "bli av med Freja" och somna själv, då ville jag nästan ge upp om livet. Men det kan man ju inte göra. Det var ju bara att gå upp istället och tackla dagen.

Natten till idag var likadan, med den skillnaden att hon inte ville amma längre, hon ville mest bara vara ledsen och vaggas. Jag har svårt att tänka mig nåt annat än att det måste vara tänder på gång som gör henne såhär knäpp. Hon har ingen feber eller nåt annat symtom. Däremot, precis när vi skulle gå till förskolan imorse, så kräktes hon över hela sig själv och mig. Bara att sanera oss båda. Bebisar kräks ju av olika anledningar, men för säkerhets skull, eftersom jag inte hade tid att avvakta och kolla läget, så fick Julie stanna hemma. Det blev hon inte ledsen för.

Freja har inte kräkts nåt mer, hon har ätit och varit hyfsat normal men inte riktigt sitt sprudlande vanliga jag. Vid läggning blev hon sådär hysteriskt ledsen igen så jag gav henne en alvedon. Det är typ en och en halv timme sedan nu och hon har sovit sen dess. Det måste vara nåt sorts rekord den här veckan, så kanske är det så att det gör ont någonstans. Tusan vad svårt det är med bebisar som inte kan tala om vad problemet är! 

Jösses vilken utläggning det blev. Jag lägger ner och tar tillfället i akt och försöker sova. Om inget annat inträffar så har vi en lekdate att se fram emot imorgon.

Peace out!