SKOLÅNGEST

Små barn - små bekymmer, brukar man ju säga. Och stora barn - stora bekymmer. Lätt benägen att hålla med just nu, för satan vad tufft det är att få sina barn genom högstadiet med shyssta betyg. För min son i alla fall. Och vad maktlös man känner sig när ens barn är ledsen för att "han inte fattar nåt" och det finns ingen som kan ta sig tid att förklara ordentligt för honom. Tänker tillbaka på Gustavs skämt till utvecklingssamtal där i februari och blir ännu mer irriterad för att ingen har koll eller vill ta ansvar för hur han ligger till. Nu är det dels fysik men framför allt matte som han kämpar med och jag är så inte rätt person att hjälpa honom (även om det är det enda jag vill). Eftersom jag aldrig förstod så mycket själv av de ämnena...men det är idag så otroligt mycket tuffare att klara sig vidare på att bara halvt fatta vad man håller på med. Det är hårt i skolan...och ansvaret för att Gustav ska klara sig, för att han ska ha viljan och orken, att han ska ta våga ta för sig och tala om när han inte förstår och behöver extra hjälp, det vilar på mig. Bara mig, känns det som ibland, och då blir det lite tungt. 

De är ju ens allt de här ungarna, och fick jag bara en önskning i livet så är det att det ska gå bra för mina barn. Punkt.