HON ÄR HÄR!

Just nu sitter jag hemma i mitt soffhörn och ammar vår alldeles nya lilla bebis till sömns. Det är inte ens ett dygn sen jag satt här och kämpade med, det jag trodde var, förvärkar.

I fredags, efter mitt bittra inlägg till följd av att ha blivit hemskickad från förlossningen, hade jag värkar hela natten, med sådär 5-6 minuters mellanrum. Det blev ingen sömn alls, men eftersom det lugnade ner sig till morgonen gissade jag att det bara var förvärkar. 

Körde på som vanligt under lördagen, försökte helt tänka bort det här med bebis och förlossning och fokusera på annat. Vi lekte lite ute i trädgården, gick och handlade och körde ett jäkla städrace här hemma. Jag fick några random sammandragningar under dagen och jag mådde konstant illa, annars var det lugnt. 

Elvira åkte hem till mormor och Göran för övernattning och Gustav skulle sova hos en kompis. Det kändes ganska bra att de slapp vara hemma när jag var så tråkig, och strax innan middagstid började värkarna komma tillbaka. De kom och gick, vid åttatiden tog jag en dusch och gick sen och la mig för att se om de skulle gå över. Förvärkar ska ju gå över av värme och vila har jag hört. De gick dock inte över och de började snabbt göra så pass ont att jag inte kunde ligga kvar i sängen. Vid nio bad jag Fredrik natta Julie och vid tio sa jag åt även honom att gå och lägga sig och få lite sömn ifall vi skulle behöva åka in, även om jag fortfarande såg det som otroligt. Så Fredde somnade och jag pustade på med mina värkar i vardagsrummet. Jag började klocka dom och tidsintervallen sjönk sakta men säkert från 5-6 minuter ner till 4-3 och så småningom två minuter. Men jag var så osäker! Jag har ju aldrig fått några egna värkar, hur ont ska de göra och hur länge ska man vänta hemma? Jag hade ingen aning. Det gjorde ju ont som tusan, men det absolut sista jag ville var att åka in till förlossningen bara för att bli hemskickad igen.

Strax före klockan ett började det bli svårt att stå ut. Jag ringde förlossningen och fick höra att jag var välkommen in. För att se om mina värkar gjort nån nytta och annars kunde jag få åka hem med en sovdos för att få lite vila.

Jag ringde mamma och Göran som skulle komma över för barnvakt och skjuts och så väckte jag Fredrik. Därefter började det bli ganska jobbigt, värkarna gick nästan i varandra och gjorde snabbt mer ont. 

När mamma och Elvira kom, vid halv två, då kunde jag knappt prata, jag skyndade bara till bilen. Sen hann vi väl till Skå ungefär innan jag började inse hur långt vi hade kvar och hur värkarna kändes. Inte alls som förvärkar, utan bebis-är-framme-och-behöver-komma-ut-värkar. Då blev det ganska jobbigt.

Men Göran körde som en rallygud och vid ca fem i två var vi framme på förlossningen i Solna. Där var det först noggrann id-koll i receptionen men när jag fick nästa värk där vid disken insåg mottagande barnmorska att det var dags att gå vidare. Till undersökningsrum för att kolla status. Jag försökte få fram att det är ingen idé, det är försent, men rutinerna frångicks inte. Jag fick lägga mig på britsen och hon kände efter, och blev lite tagen. Oj, nu blir det bebis! Sa hon och talade om att jag var helt öppen och att vi hade bråttom till ett förlossningsrum. Fredrik släpade mig till rummet, fick upp mig i sängen och drog av mina brallor medan larmet gick och det rusade in en massa folk. 

Jag hann få en lustgasmask i handen som jag genast drog nytta av. Tror dock inte dosen var så högt ställd för jag hann aldrig bli sådär skönt väck som man önskar i det där läget. Vår barnmorska gjorde en undersökning och konstaterade glatt att det var bara att krysta när jag kände för det. Det är ju sällan nåt man känner sig så värst sugen på så jag höll igen under ett par värkar, men så släppte hämningarna, med lustgasens hjälp, och jag tryckte ut henne på två krystningar. Klockan 02:07.

Och så är all fruktansvärd smärta som bortblåst och man har ett alldeles ljuvligt litet barn på bröstet.

Två varv navelsträng hade hon runt halsen när hon kom ut, samt en lite deformerad panna efter att ha suttit fast och stilla i kanalen på väg ut så länge (typ mellan Stenhamra och Solna). Men hon var ju alldeles perfekt ändå! Sån ofattbar glädje och lättnad. Jag hade fixat det! Ingen dygnslång vistelse på förlossningen och framför allt ingen igångsättning. Jag var så jäkla nöjd! Och trots rallyfödsel fick jag inga bristningar och ungen började äta direkt när hon kom upp på bröstet.

Trötta och nöjda! Vår lilla Freja, 52 cm och 3500 gram, en riktig standardbebis.

Den här brickan brukar man ju få kämpa längre än tolv minuter för, men den var lika välkommen ändå. Smörgåsar och värktabletter, allt en nyförlöst kvinna behöver!

Vi önskade tidig hemgång, men fick ändå ett eget rum på BB under resten av morgonen och förmiddagen. Sen blev vi båda besiktigade och godkända av varsin läkare och vi fick åka hem.

Mamma, Elvira och Julie väntade hemma med brunch och bebisprilliga nerver.

Alla ville gosa.

Julie är lagom nyfiken, men vill helst vara i fokus själv. Som sig bör.

Vi har kämpat lite med amning i kombination med täppt näsa nu under kvällen (därför har det här inlägget tagit sin tid bland annat) men nu har lilla Freja äntligen somnat och jag ska se om jag kan göra detsamma. Fantastiskt hur lite sömn man klarar sig på när man är bebishög, men jag vet ju att man kraschar till sist.

Hälsningar från lycklig fyrabarnsmamma!