KATTEN

Vår lilla Julie har haft en tuff kväll. Den började helt bra och riktigt, vi åt middag och jag packade och fixade inför avfärd till mormor och Färjestaden imorgon bitti. Det här med packning och mormor snappade hon upp. Och packade genast två väskor (plastpåsar) med bra-å-ha-grejer; astmamediciner, hårborste, balsamspray, inotyol, leksaker och lite annat smått och gott.

Så kom Gustav och Elvira hem och då blev hon ju naturligtvis överlycklig, äntligen lite syskon att hänga med! Problemet var bara att de skulle hämtas av mormor inom bara några minuter, och vi andra ska åka imorgon. Men det visste ju inte Julie när hon, glad i hågen, gick ut med Gustav på en liten kvällspromenad.

Men så kom mormor, och då blev det riktig kris när det gick upp för henne att brorsan och syrran fick åka med men inte hon. Hon grät och skrek att hon ville följa med. Men vill du sova hos mormor utan mamma? Frågade vi. Och nej, det ville hon verkligen inte så då skrek hon ännu mer för den sakens skull.

Till sist åkte de i alla fall och jag tog Julie för att göra iordning henne för nattning. När vi borstar tänderna upptäcker vi att hon har två stora vätskande skavsår på fötterna (från promenaden hon nyss gått, barfota i för stora sandaler). Hon blir då überledsen igen och vi fixar med plåster och grejer för att trösta och ta bort det onda. 

Så ska vi bara fixa en mugg vatten och leta rätt på katten (hennes livlina) som vi alltid gör innan vi går upp till sängen. Men när jag säger "katten", ser jag hur Fredrik fryser till is. Katten, säger han, den låg inte på hyllan, den är inte med hem från dagis! 

Julie har haft den här gosekatten sen hon var ca halvåret, den är med henne dag som natt, både hemma och på förskolan, och detta har aldrig hänt förut. Och när det går upp för henne, att katten är kvar på dagis, att hon ska tvingas sova utan den, ja då rämnar världen på riktigt för henne. Och jag kan erkänna att det blev lite fuktigt i både mammans och pappans ögon av att bevittna denna sorg och förskräckelse hos vårt barn.

Men vi lirkade, med allsköns andra gosedjur, och till sist gav hon snyftande med sig och plockade famnen full av andra gosisar och kröp motvilligt i säng. Hon somnade mest av utmattning tror jag. Och vi såg framför oss en lååååång långhelg utan älskade katten.

Men så skrev jag ett inlägg på Facebook. Om den glömda katten. Och ett par timmar senare ringer Dennis. Du, säger han, jag har en fråga. Var ligger katten?

Det tog en stund för mig att greppa, att han faktiskt befann sig inne på Julies avdelning på förskolan. Vid 22:30.

Och där, gömd i en leksakshylla, hittade han katten som sedan levererades till dörren. 

Jag är så oerhört glad och tacksam, för att det finns så varma och omtänksamma människor i vår närhet. Inte mindre än två pedagoger på förskolan hjälpte till att få ut den här katten ikväll, den ena med att låna ut nyckel och den andra att faktiskt gå dit och låsa upp och leta. Stora stora rosor till er!!

Ser så fram emot att få ge henne den här överraskningen imorgon bitti!