ALLTID

Idag efter middagen gick jag ut för en timmes PW. Det blir så gott som alltid lite protester när jag ska gå. Från Julie alltså. Hon vill att jag ska stanna kvar, eller ännu hellre, ta henne med. Men jag gick och hon stannade kvar för att mysa med Fredrik.

När jag sen kom tillbaka behöver jag bara glänta på dörren innan jag hör hennes springande steg och hon ropar; "Mamma!" Så kastar hon sig i min famn och ingosad mot min hals säger hon, "Du kom tillbaka till mig!" Med ett tonfall som att hon knappt kan tro att det är sant. Hon säger ofta så när jag kommer hem och jag svarade idag som jag alltid gör; "Julie, jag kommer alltid tillbaka till dig." Och jag kan se hur lycklig och lättad hon blir, både av mina ord och av att jag faktiskt är tillbaka. 

Men idag när jag höll henne i den stunden så drabbades jag plötsligt av en katastrofkänsla och livrädsla och kall klump i magen. Jag lovar henne detta, gång på gång, att jag alltid ska komma tillbaka. Men tänk om det nån gång, någonstans (Gud förbjude) händer något som gör att jag faktiskt inte kommer tillbaka...så fruktansvärt. Tänk vad läskigt det är att vara människa ändå, och att älska och vara beroende av en massa andra människor - allt man inte vet om framtiden, vilken tur det är att vi inte vet!

Ett hemskt blogginlägg detta, men det var en känsla som drabbade mig så hårt att jag var tvungen att häva ur mig den nånstans. Så att jag kan gå vidare och fortsätta lova min unge att jag alltid kommer tillbaka. För det är allt jag vet.

Full av vilja och kärlek. Och ibland smakar hon på maskrosor.