Jag kände under natten att något möjligtvis var knas. Kallsvett och hjärtklappning hör annars inte till min vanliga rutin. Men jag gick upp imorse och gjorde ett tappert försök. Tänkte att det kanske skulle gå över, jag måste gå till jobbet.
Gick med Julie till hennes förskola och när jag stod därinne och skulle säga hej då och världen snurrade och jag började spana efter flyktvägar, alternativt papperskorgar att spy i, då insåg jag att det var kört.
Men jag hann hem. Och jag hann meddela jobbet, sen har jag legat hopkrupen i soffan. Det räcker med den här dagen, jag vill bli frisk lika snabbt som Gustav och Elvira. Tyvärr är man lite segare i återhämtningen som vuxen.
Ser fram emot att blogga om något annat än kräksjuka också. Förbannat tråkig följetång det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar