Så tänker jag tillbaka på den tid som gått. På de nio månader jag varit gravid. Bara det, att för mig är det längre tid än så. Jag har väntat på den här bebisen i över ett år.
För exakt ett år sedan var vi i Grekland. Jag var gravid i runt nionde veckan och jag var så glad. Och glad var jag ända fram till oktober då jag plötsligt inte var gravid längre.
Men! Take two satte sig snabbt och på juldagen testade jag positivt för en bebis som blivit till i november - lycka!
Dagen efter det positiva testet blev jag sjuk. Sjukare än jag varit i mitt vuxna liv. Jag var sängliggande, matvägrande och allmänt värdelös under lång tid och jag tvingade mig själv att tänka bort det här med bebis och graviditet. För med all sjukdom och mediciner, och det färska missfallet i minne, tänkte jag att den här graviditeten inte hade så stor chans att fullbordas.
Men jag blev frisk och bebisen växte vidare. Synnerligen välövervakad av mödravården, och det gör mig inget alls. Även om vi båda, trots allt, mått bra vid varje koll.
Så med allt detta i backspegeln är jag oerhört glad och tacksam att vara framme i mål med fullvuxen bebis i magen. Och med det här bagaget gör det mig heller ingenting att vänta en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar